Skip to content

Hello

 Jag och J har skaffat gymkort på ett gym så vi kan träna tillsammans. Det är ett stort nybyggt gym med alla redskap som behövs. En del i gymmet är “tjejgym” och en avdelning bara för tjejer med vanliga gym redskap. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det än. Har tränat i det vanliga gymmet hittills men det kanske är skönt när det är mycket folk i det andra gymmet. 

Igår tränade jag överkropp och det märks hur mycket det behövs när man pluggar eller jobbar på kontor. 

 

Bananchips

Fick tipset av Jonas syster Maya att testa Renée Voltaires bananchips och herre gud!!!! De är så himla goda. De smakade inte som torkade bananer, för det gillar inte jag utan mer som starka potatischips fast med godare konsistens.

Testaaaa 😀

banan

Glutenfritt och laktosfritt

Jag har fram och tillbaka, mer eller mindre haft problem med min mage de senaste 6 åren. Säkert innan det också. Jag har haft ont i magen, fått kramper och mått illa. 

Jag har testat det mesta, varit snäll mot magen på alla dess sätt och gjort många tester för allergier. Ingenting har funkat. Doktorerna misstänker IBS och det är väldigt individuellt vad som hjälper mot det, plus att det inte finns någon direkt medicin. 

Nu är jag inne på en ny grej som faktiskt verkar fungera riktigt bra. Mat utan gluten och laktos. Det känns som jag har blivit mycket mindre svullen i magen, har inte känt mig illamående och inte haft ont än. SÅ skönt. 

  

Vad händer sen

Pappa är hemma igen, opererad och bättre. Mitt hjärta slår jämnare och mina axlar känns inte lika tyngda. Det har varit en tuff period. Det har varit tusen saker samtidigt och under hela tiden har vi bott i lägenhet vi inte trivts i av olika anledningar. Inatt är första natten i vår nya lägenhet och härmed stänger jag dörren till den perioden av mitt liv. Nu börjar en annan. I detta lugna, mysiga och charmiga hus. Det känns bra. Äntligen! 

Tentan är avklarad idag också, vet inte om jag faktiskt klarade den men den är i alla fall skriven. Nu kommer hälso-livet tillbaka på allvar! Jag behöver gå upp några kilo, går alltid ner i vikt när jag mår dåligt, tyvärr. Så det är mitt första mål, en hälsosam viktuppgång!

Kärlek till alla älskade vänner. Tack för ni finns.

  

När livet bryts samman

Ibland handlar det om att livet bryts samman helt totalt och att det enda man vill göra är att lägga sig ner och ge upp men det kan man inte. Varje gång lungorna fylls med ett nytt andetag förstår man inte hur man kan fortsätta andas, fortsätta leva och fortsätta vara med all smärta.

Man plockar upp sig själv och när man sen tittar tillbaka så förstår man inte hur man orkade. Man kämpar, utan energi och utan hjärna så kämpar man. Ibland skriker man, ibland gråter man och ibland gör man båda samtidigt. Det är som att få hjärtat sönderkrossat en gång varje dag, minst. Fast egentligen är inte ditt hjärtat krossat eller ens trasigt. Men någon annans hjärta är det och det sårar en hel familj, som ändå försöker vara starka. Som sten ungefär. Ibland ringer man för att man behöver stöd med samtalet slutar med att man är den som ger stöd. Jag är stark när du är svag, du är stark när jag är svag. Aptiten har försvunnit och när man åt sist kan ha varit flera dagar sen.

Sen efter ett tag när saker är börjar bli bättre så är livet som bitar efter en explosion. Man börjar i någon ände och plockar upp bit för bit. Har man tur så har man haft vänner och en kärlek som har hållt några saker för en som man kan tillbaka. Någon sak har legat på hyllan och får tillbaka uppmärksamhet och tid. Någon sak har legat på marken och blivit bortglömd och dammig, den får man ta upp igen, putsa och ge sin kärlek. 

Livet är som ett andetag där lungorna ibland sprängs men ändå fortsätter att andas. ?

?

Dad

Imorgon ska pappa operera sitt hjärta. Det kommer gå bra. Det finns inget annat. Men det är så konstigt. Mina känslor ligger utanpå. Känslan av dåligt samvete är värst. Varför är jag inte där? Varje gång jag tänker den tanken börjar tårarna rinna.

Idag ringde pappa och lät glad. Det kändes bra och jag vet att mamma är nära honom hela tiden. Imorgon får ingen besöka pappa men många i familjen kommer ändå vara där runt omkring. Så att pappa kan känna av deras närvaro och bli stark av det. 

Alla mina tankar snurrar. Jag får aldrig vila. Direkt när jag vaknar, varje stund under dagen, när jag äter, när jag försöker plugga, när jag kommer hem och varje gång någon frågar hur det är så är mina tankar hos pappa och mamma. Och alla andra i min familj. 

Allting som händer och ska göras nu känns 10 gånger så svårt. Jag kan inte le utan att känna ett sting i bröstet, som att jag hela tiden måste fokusera på det. Jag tänker bara på det. 

Det kommer gå bra. Det måste gå bra.

?

Tack alla ni som hör av er. Just nu orkar jag inte svara så mycket, förlåt. Tack för ni finns.

Min kamp

Nu sitter vi i bilen på vägen hem. Jag bara gråter. Jag vill inte åka ifrån Halmstad. Jag vill bara vara med min familj. Jag hatar den här känslan. Känslan av att jag inte förstår hur jag ska klara av att bo i Sandviken just nu. Jag förstår inte hur mitt hjärta ska hålla ihop. 

Jag har fortfarande ont i kroppen och jag är så trött.

??

Om att gå sönder

Är det inte konstigt att den psykiska smärtan sätter sig i kroppen. Jag har ont i huvudet, ryggen och knäna. Ställen jag aldrig haft ont innan. Jag mår illa, känner mig yr och fryser.

Det är inte bara jag, det är mina syskon också. Vi har ont och är trötta. Kroppen är svag. Men vi måste vara starka för varandra och för pappa. Världens bästa och starkaste pappa. Vi är starka, egentligen. Tillsammans.

Jag drunknar i ångest över att åka hem, 70 mil ifrån mina älskade. Det dåliga samvetet är nästan outhärdligt men jag vet att jag inte är längre än ett flyg härifrån.

Samtidigt som livet fuckar ur är det så jävla fint med vänner som bryr sig. Det finns människor på exakt rätt plats med hjärtan av guld.?

?

Det känns ännu sämre nu

Det är som att hela världen har stannat. Vi är i en bubbla som bara är vi och det enda som är viktigt är de saker som egentligen är viktiga i livet. Vi förstår det nu. Vi har förstått det innan men ofta glömmer vi igen. Vi gråter tillsammans, vi är som ett vattenfall på en fest, börjar en så fortsätter alla på ett led. 

Det bästa beslutet jag tagit var att komma hit, det är enklare att stänga av men jag vet att det är värt det. 

Alla som betyder något är här eller påväg hit. De andra är alltid undantag eller någon plats efter.

Det känns ännu sämre nu. 

(Tack till alla fina vänner som hör av sig och bryr sig)