Skip to content

Om att gå sönder

Är det inte konstigt att den psykiska smärtan sätter sig i kroppen. Jag har ont i huvudet, ryggen och knäna. Ställen jag aldrig haft ont innan. Jag mår illa, känner mig yr och fryser.

Det är inte bara jag, det är mina syskon också. Vi har ont och är trötta. Kroppen är svag. Men vi måste vara starka för varandra och för pappa. Världens bästa och starkaste pappa. Vi är starka, egentligen. Tillsammans.

Jag drunknar i ångest över att åka hem, 70 mil ifrån mina älskade. Det dåliga samvetet är nästan outhärdligt men jag vet att jag inte är längre än ett flyg härifrån.

Samtidigt som livet fuckar ur är det så jävla fint med vänner som bryr sig. Det finns människor på exakt rätt plats med hjärtan av guld.?

?

Lämna gärna en kommentar =)