Skip to content

När livet bryts samman

Ibland handlar det om att livet bryts samman helt totalt och att det enda man vill göra är att lägga sig ner och ge upp men det kan man inte. Varje gång lungorna fylls med ett nytt andetag förstår man inte hur man kan fortsätta andas, fortsätta leva och fortsätta vara med all smärta.

Man plockar upp sig själv och när man sen tittar tillbaka så förstår man inte hur man orkade. Man kämpar, utan energi och utan hjärna så kämpar man. Ibland skriker man, ibland gråter man och ibland gör man båda samtidigt. Det är som att få hjärtat sönderkrossat en gång varje dag, minst. Fast egentligen är inte ditt hjärtat krossat eller ens trasigt. Men någon annans hjärta är det och det sårar en hel familj, som ändå försöker vara starka. Som sten ungefär. Ibland ringer man för att man behöver stöd med samtalet slutar med att man är den som ger stöd. Jag är stark när du är svag, du är stark när jag är svag. Aptiten har försvunnit och när man åt sist kan ha varit flera dagar sen.

Sen efter ett tag när saker är börjar bli bättre så är livet som bitar efter en explosion. Man börjar i någon ände och plockar upp bit för bit. Har man tur så har man haft vänner och en kärlek som har hållt några saker för en som man kan tillbaka. Någon sak har legat på hyllan och får tillbaka uppmärksamhet och tid. Någon sak har legat på marken och blivit bortglömd och dammig, den får man ta upp igen, putsa och ge sin kärlek. 

Livet är som ett andetag där lungorna ibland sprängs men ändå fortsätter att andas. ?

?

Lämna gärna en kommentar =)